Julklappskrönika.

Jag har funderat lite kring klapparna vi ger varandra nu i juletid. Många äro de som tävlar i att köpa dyraste gåvan. Det är ett märkligt kommersiellt fenomen tycker jag. Årets julklapp enligt alla (överbetalda) analytiker är en upplevelse. Det är fint. Något man kan göra, uppleva och bära med sig i minnet och hjärtat en lång tid framöver. 

I vår familj bestämde vi oss för att skriva alla familjemedlemmars namn på varsin lapp, lapparna hamnade i en burk och sedan drog alla varsin lapp. Det namn man drog var den man skulle köpa present till. De som skulle köpa till mig och A hade konspirerat lite. Vi fick nämligen likadana klappar. Presentkort på en resebyrå. det var faktiskt precis vad vi önskade oss. En upplevelse.

Nu hör det ju till spelets regler att om det finns regler så ska de brytas. Det bröts således lite regler i klappköpandet. Några små filurer i familjen beslöt sig för att ge klappar till fler än vad som var bestämt. Dessa ska icke benämnas med namn, så vi kallar dem för mamma och mormor.

Mormors klapp fick mitt hjärta att slå ett extra slag. Det var en så omtänksam present, ödmjuk i sin enkelhet och fick mig att tänka på den verkliga meningen med julen. Hon hade till sina tre barnbarn, mig inräknad, slagit in ett paket till oss var. Paketen innehöll en hembakad brödlimpa, alla vet ju att mormors bröd alltid är populärast, och var och ens favoritpålägg. Min äldsta bror fick leverpastej, mellanbror fick salami och jag fick mormors hemgjorda mjukost som vi kallar för vitost.

På något vis letade denna present sig rakt in i mitt hjärta. Mormor har tagit sig tiden att baka bröd till oss. Hon har lagt på minne vilket pålägg vi allra helst vill ha på vår smörgås. Det är en så omtänksam och varm handling. Kanske är det så att vi idag har mycket pengar men lite tid. Att då få en gåva från någon där de lagt ner sin dyrbara tid känns riktigt speciellt. Den bästa gåvan att både få och ge bort är den som gör lite ont att ge bort. Som att ge en bit av sig själv.

Kanske borde man ta sig lite mer tid att fundera över varför man ger klappar till varandra vid jul och vilken klapp som skulle betyda mest för den som får den. Kanske är det så att pappa blir mer glad för en varm kram och en trisslott än ännu ett par nya kalsonger, ytterligare en axe-deo eller en slips med fult mönster som för att komplettera hans samling som redan innehåller x antal slipsar. (för att lösa x använd denna ekvation, ta tre gånger åldern på ditt äldsta syskon. Siffran tre beror på att varje år fyller han år, vi firar fars dag och julafton kommer. Åldern på äldsta syskon används för att det är när han blev pappa dessa presenter började rulla in.) 

Kanske är det kärlek, värme och närhet vi behöver mest, men har svårast för att ge bort. Är det då inte detta vi egentligen borde dela på julafton?

Hoppas ni haft en fin jul. Det hade jag, med hela familjen. Mer värme och jag skulle  smält bort.

hej.

Linn Ekholm